Kitmandu

Nästa är från wordpress till blogspot. Det här är inte så komplicerat som det kanske låter, mest lite omständigt. Emellertid har jag stött på ett nytt problem: Kitmandu.blogspot.com är hoggat av någon som skrev ett(!) inlägg år 2008 och sedan dumpade den. Illa! Jag måste alltså hitta på en ny dålig ordvits på mitt namn, it ain't easy.

Det här blev ju inte så fult ju, men twitter trollades bort.

Nu kommer min blogg antagligen se helt jävla mongis ut ett tag, för jag ska exportera den till ett blogspot-account och då måste jag återställa kodmallen här först för att det ska gå, eftersom blogg.se inte har en inbyggd exportfunktion och en alltså måste exportera bloggen med något script som någon byggt själv och sedan importera i wordpress, och sedan exportera från wordpress, och sedan importera i blogspot. Crazy shit is crazy. När bloggen är åter på en ny adress ska ni få ett inlägg om när jag spelade Amnesia med (bredvid) kamrat V idag. Så. Läskigt. Hejs!

Låten i rubriken är Get Me Away From Here I'm Dying och den behöver jag faktiskt inte youtubelänka er tror jag. Det är lite som att youtubelänka There Is a Light That Never Goes Out av Smiths. Som att alla inte kan sjunga den utantill. "HÖRRNI HAR NI FÖRRESTEN HÖRT TALAS OM DET DÄR MAD MEN?", nu, typ.

Efter att ha uppmärksammats på den löjliga mängd reklam som gömmer sig här och som jag inte ser eftersom jag kör adblock, har jag nu testat att surfa min blogg utan detta, och what the fucking fuck!! Jag har reklam för dejtingsidor här. Och på varje inlägg, om en klickar upp det!! WHYY?! Har jag varit en ondskans budbärare jättelänge utan att veta om det? Jag vet ju att de körde fånig reklam för moderaterna här för massa år sedan innan jag hade adblock, men att det var såhär illa och mycket hade jag aldrig reflekterat över.

Jag smider nu planer på att exportera detta spektakel till wordpress eller blogspot, antagligen blogspot eftersom jag bloggat där tidigare och det känns som att det är mindre meck. Vafan alltså. Inte okej, blogg.se. Det går att få bort reklamen här men då måste jag betala dem för det, lycka till med att få femhundra spänn om året för något som borde vara självklart.

Låten i rubriken är Disappear, återfinns på överblivna låtar-samlingen Recordings och som extraspår på Lightbulb Sun, och på Delirium-EPn som jag har haft och TAPPAT BORT!! Vafan. Inte okej. Den är rätt deprimerande, men också rätt fin. Jag känner inte riktigt att jag kan identifiera med det där självutplånande, jag kan till och med finna det irriterande, men det är ändå bra skit. Här iallafall:

Okej så jag fortsatte mina efterforskningar om gäspa och sträcka sig-movet, alltså jag tycker det är så sjukt kul, MEN! Jag hittade någon som undrade hur en ska make a move på en tjej när en ser på film, och någon skrev det här:

"Try just putting your arm around her so that she'll lay her head on your shoulder or if there a part in it where someones gonna kiss, or you think they are. Say something to her and be like "they're gonna kiss" so you can get her to look at you and then kiss her"

Har ni råkat ut för detta någon gång? Det har jag. Det var en av de konstigaste situationer jag någonsin hamnat i, tror jag. Det blev jävligt pinsamt. Såhär.

Jag hade en pojkvän, och jag var hemma hos en manlig bekant och tittade på film. Vi började med den där Call of Cthulhu-filmen och sedan zappade vi lite och hittade först 300 och sedan något skit med Ben Affleck som jag tänkte iallafall kunde vara kul att håna. Vi satt eller halvlåg mot väggen på hans säng eftersom TVn var liksom framför den och så, jag hade ingen som helst tanke på att han hade någon konstig plan med det, jag fattar liksom inte sådana saker alls, jag är helt blind. Varför har jag ingen skill på det här? Det skulle vara så mycket lättare att undvika sådant här då!

I alla fall! Vi satt och dissade Afflecks taskiga allt, och filmen glider över i ett moment med romantisk musik, antagligen med stråkar, där Affleck ska hångla upp någon tjej, varpå den här killen helt seriöst rullar sig över mig och försöker kyssa mig! Jag har rätt bra reflexer så jag hann liksom fånga upp honom innan han nådde fram med sin mystiska plan (han visste ju att jag varken var singel eller idiot), och frågade vad han höll på med, och han bara "Jag försökte kyssa dig!", och sedan sa han något om att de gjorde det i filmen och det verkade vara ett bra moment och så drog han någon jättecorny line som jag inte minns, och jag som har ungefär världens lägsta cheesyness-tolerans började tokskratta. Det var inget litet fniss, det var ett monsterskratt som bubblade upp och stormade över världen, det var den sortens skratt som lämnar en pipandes efter luft i fosterställning. Det var verkligen inte med flit, men hela situationen var så sjukt absurd och ostig, och jag försökte verkligen sluta men det gick inte. Det slutade med att jag var tvungen att vilt skrattandes gå och gömma mig inne på toaletten och liksom skratta ut det innan jag kunde hantera situationen like a lady och bara dra därifrån. Meget pinsamt för alla inblandade. Ibland när jag tänker på det där känner jag mig lite som ett svin, men kåta idioter kanske får skylla sig själva och ta lite förnedring, kan jag tycka.

Men annars också, även om jag inte hade haft en pojkvän och även om jag kanske till och med hade gillat den här snubben så hade det ju slutat med en skitförnedrande skrattattack. Att försöka hångla upp någon när de på filmen hånglar är det mest cheesy en kan förstöra en film med, varför skulle någon försöka företa sig det? Varför?! Det är ju hundra procent pinsamt och ingenting annat. Har någon av er testat eller har någon testat på er? Har det fungerat? Är det bara jag som inte kan hantera detta? Input plz.

Efter en konversation ("girl talk") med någon om någon annan, som såg ut typ såhär
"Jag fattar ju inte ens om han fattar, han kanske är helt omedveten!"
"Men se till att se någon film tillsammans då, så kan du göra gäspa-movet!!"
"Haha nej, va?"
"Okej men bara hångla upp honom då! Alltså inte på filmen. Inte hångla på film!"
"Men jag gillar ju inte ens att hångla!"
"Men... bara så han fattar!"
"Men då kommer han ju tro att jag vill hångla hela dagarna, det vill jag ju inte. Dessutom blir det jättekonstigt om han bara är ointresserad!"
"Nej, okej, good point. Jag gillar inte heller det. Det är så kladdigt och konstigt."
"Jaaa, kladd. Ush."

, kände jag mig nödgad att ta reda på om gäsp-moven faktiskt används fortfarande eller om den är såpass outdated att en borde sluta ironiskt (eller äääär det det?) hetsa sina kamrater till denna stofilteknik. Den är gammal, tänkte jag, och jag skulle personligen bli skitirriterad av den (sluta störa min film!!) men så tänker kanske inte alla, tänkte jag också. Hursomhelst, jag ska sluta försöka förklara att jag vet att det är jättecorny och skumt men ändå lite gulligt på ett sätt, och bara ge er hela anledningen till att jag skriver det här inlägget. Jag hittade nämligen det sötaste i världen på yahoo answers:

"The move (the one with the yawn)?
im going to the movies with my boyfriend today and lately, my (and i suppose his) friends have been telling him to act more like a boyfriend. so even though the yawn move is a little old fashioned what if he does it? but the main question is how do i react to it? do i look at him, rest my head on his shoulder, what?!?!?! as i said, this is happening today so PLEASE answer and fast!

Additional Details
also, he might kiss me. i dont know if its on the cheek or anything, my friends have been bothering him a lot. i told him not to do anythin he doesnt wanna do and all he said was i wont. so i really dont know"

Sooo cuuute!! Åh, och på samma sida hittade jag faktiskt också en fråga om ifall tjejer gillar gäsp-movet, och alla bara "tihi, jaa!!", de är uppenbarligen inte filmvetare, höhö etc GUD VAD KUL MIG. Många tyckte även att killarna som gör det skulle "man up" efter första gången, så de är uppenbarligen inte genusvetare heller. Det verkar vara en utbredd tanke, att bara göra det en gång. Jag förstår inte vem som skulle göra gäsp-movet mer än en gång!! Kan ni föreställa er det? Först gör en movet, men sedan efter ett tag måste en byta sittställning, och för att få tillbaks goset gör en det igen. Vem skulle göra det? Då vet en ju om det är okej eller inte med filmgos, vid det laget är det ju bara att köra!

Ni får ursäkta att bilderna har en kontrast och ljusbalans som skulle göra Roy Andersson helt till sig, och dessutom är lite mörka. Nu har jag ingen möjlighet att ta om dem, ju. Bakgrunden till denna skiva är att dvärgen alltid menar att hon inte lyssnar på indiepop för att hon aldrig har tagit tag i det, och vad kan få en dvärg att ta tag i det bättre än en supersexig hemmasnickrad digipak av en av de bästa skivorna i världen?

Framsidan:


Uppslagen med låtlistan i:


Uppslagen med framsidan av låtlistan framme:


Uppslagen med baksidan av låtlistan framme:


That is some sexy work, själva fodralet som skivan ligger i, alltså bara byggandet av kartongen, gjorde jag i ett stresstillstånd på filmhusets café, där jag även tittade upp och fann människor titta konstigt på mig ibland. Bygga digipaks är tydligen en sån där privat grej, lite som att råhångla eller amma barn. Vem kunde anat?

Den här skivan fick min mamma att tycka att jag borde göra sånahär professionellt, men, liksom, hur skulle det gå till? "Åh, vill ni släppa er skiva i ett superlimiterat exemplar av en och sälja för en femtiolapp?", eller? Det är ju en sak att designa skivomslag, men, alltså, det snygga ligger ju i att det är ett så rough hantverk, ingen skulle ju tycka att den här egentligen var snygg om den kom som en slick riktig digipak där dymotexten inte ens stack ut från basen.

Okej nej faktiskt, innan jag åker ska ni få en treat i form av ett uttdrag ur något jag tycks ha använt som dagbok eller något i typ en sida, för övriga boken är bara anteckningar från lektioner. Jättejättegammal. Eventuellt har jag försökt mig på något skönlitterärt för jag minns det inte alls. Här har vi den med radbrytningarna där radbrytningarna var. (Det var ett jävligt litet block) Okej här kommer det WÖÖÖHH!!

"En dimma av en kväll. Inflation inom indie.
In absentia. Det bra är indirekt in absentia.
Och direkt.
Och här sitter jag och skriver nåt som
inte betyder nåt, för nån som inte
betyder nåt.
Av nån som inte betyder nåt.
Det är relativt.
Energin = massan minus mig i kvadrat. (Nutida jag says: ALLTSÅ VAD HÄNDE DÄR EGENTLIGEN?!!)

Jag var fjorton.
Vi åkte in till stan för att känna
oss fria. Inget mål.
Bara (jag kan verkligen inte läsa vad som står där. Kanske häng. Eller känn. Eller nånting.).
Vi stannade en timme och
gick nästan vilse på centralen.
Vi vet fortfarande inte varför."


DÄRFÖR när jag känner mig lite pinsam nu, så kan jag ju alltid titta på det här och bara... Ja, jag skrev ju iallafall inte på bloggen att "det bra är indirekt in absentia"!! WOHOOO!! Vad i helvete pysslade jag med way back when egentligen? Vad? Varför? Wicked shit.

Senare i blocket kommer den skojsiga haikun i rubriken, uppebarligen var jag inte helt utan humor iallafall. Det är ju inte ens en haiku!! Det är förvisso möjligt att texten ovan också är ett skämt.

Kamrat dvärgen har återvänt! Med dvärgpojken i släptåg har hon flygit från brittland och sedan tågat sig genom östergötland och upp till vår huvudstad, för att göra turistiga grejer och gå på skansen. Cool, cool cool cool, som Abed skulle sagt. Jag litar på att kamrat P uppfinner vettig kloning snart på sina biokemiska labb så att vi kan ha en dvärgen här och en jag där snart, så är hela "ÅH NEJ MIN DVÄRG BOR PÅ ANDRA SIDAN HAVET!!!"-problemet löst.

För övrigt, och detta är något som kan ha undgått iallafall några av er, så var det alltså dvärgen som valde att kalla sig dvärgen först, och med dvärg menar vi Gimli, inte det crazy gänget i Even Dwarves Started Small, bara så att alla vet det och inte tycker att jag är värsta kuken för att jag kallar dvärgen dvärgen. Hell, till och med mina föräldrar kallar dvärgen dvärgen!

Hejdå nu, när jag kommer hem får ni bilder av hennes hemliga present!

Så heter den, den harlequinroman jag idag läst från pärm till pärm bland folk (i uppgiften ingick att den skulle läsas på offentlig plats), och det är verkligen tydligt hur viss kultur är mindre värd än annan. Jag gömmer ju boken automatiskt om det kommer någon som ser marginellt intelligent ut, alla jag träffar känner jag att jag måste förklara bokens närvaro för, jag känner mig skitpinsam. Det visade sig också att folk faktiskt blir lite bestörta av Harlequin-närvaron i mitt liv, jag stod och läste i kön till cinemateket och när jag kände mig lite sådär pinsam och förklarade för cinemateket-S att det var kurslitteratur sa han att han väl tänkte att typ "står hon där och läser harlequin...?!"

Det är en rätt fantastisk roman dock, den är precis så smörig som en tänker sig att den ska vara. Drömprinsen är en stor italiensk hunk med en mörk lite hemlig sida, en mjuk och kärleksfull sida (som hans släktingar bara sett honom ta fram med hjältinnan!!!), tre olika examina från universitet (vilken nivå talas det dock inte om, men tydligen gjorde detta honom EXTREMT INTELLIGENT så en får väl anta att det minst är master iallafall), stenkoll på italiensk kulturpolitik, ett fantastiskt sinne för humor etc, och... HAN RÄDDAR EN HUND FRÅN ETT BRINNANDE HÖGHUS GENOM ATT KLÄTTRA UPP PÅ UTSIDAN AV BALKONGERNA!! I cannot stress this enough! Han klättrar upp... på utsidan av ett höghus... för att rädda en hund. På riktigt! Här är en bild av Fabio för att sätta stämningen:



Min mor berättade att min morfar när han behövde pengar skrev ihop sånahär smöriga romansböcker på ett par dagar, bara sådär. Så sjukt koolt. Det ser kanske lite annorlunda ut idag, men annars hade det lätt varit något jag kunde tänka mig att göra.

Hursomhelst, jag kan tycka på ett sätt att det är lite sorgligt att en grej som harlequin nedvärderas så hårt, men samtidigt så är det ju faktiskt riktigt riktigt dåliga jävla böcker. Jag känner mig kluven. Jag gillar inte kulturelitism egentligen, men herregud människor, vad är det ni (vem?) läser?

Imorgon ska jag gå till Goodstore och med min sjukt informella ansökningsgrej försöka få ett sommarjobb där. Nervigt nervigt. Jag intalar mig att jag är precis personen de vill ha även om jag aldrig har förvärvsarbetat i hela mitt liv, för jag är så himla häftig och bra och har jobbat skitmycket ideellt och så. Första gången jag får användning för alla mina obskyra elevdemokratiska poster på gymnasiet också, woho! Håll tummen alla nu komigen? Jag skulle förvisso vara okej med att plugga dinosaurier i sommar, helst skulle jag göra inget alls men får vi lägenheten måste jag ha någon sorts inkomst, annars går alla mina sparpengar hejdå så så så fort, och det kan ju vara lite jobbigt.

Imorgon börjar även min gratiskurs om kulturstudier och genus. Jag säger gratis för att jag läste första texten i kompendiet och insåg att det här kommer att bli den lättaste kursen jag någonsin läste. Varför? Den texten är typ såhär: "WOW, VISSTE NI ATT EN KAN GÖRA TEXTUELL ANALYS AV POPULÄRKULTUR?!?!?!!!". Sedan följer en hel bok om bara det. Och en annan om samma sak men inriktning musik. Det här är varför sociologer som inte faktiskt kommer från en bakgrund av mediastudier inte ska börja skriva böcker om det och sedan undervisa om det på universitet. DET HÄR ÄR VARFÖR. Men jag klagar inte. Jag har tre veckor superslackerkurs och sedan vad jag förmodar kommer att vara den lättaste hemtentan evur, om inte institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap har krånglat till den på ett konstigt och orimligt sätt bara för skojs skull. Vi har en valfri Harlequinbok som kurslitteratur. Det ni.

Ibland när jag umgås med folk jag känner men jag inte deltar i diskussionen som förs, detta händer rätt ofta och i de flesta sällskap som är större än mig och en till person, och vi ska skiljas åt så får jag lust att avsluta hela grejen med ett Arrested Development-peppigt "good talk!", men jag gör det aldrig. Det kanske är synd. Ibland känner jag mig också som den där Daniel Ahlgren-karaktären Emily som bara håller käft, eller som tysta tjejen i breakfast club innan hon får ett diadem och blir helt normal och ihop med sportfånen. Jag tror inte ens att jag är särskilt blyg längre egentligen. Kanske vore värt att bryta mönstret vid någon tidpunkt.

Låten i rubriken är en av få låtar på Moondance som jag kan hantera textmässigt utan att må lite illa. Här:

Det här med att döda djur på film och att översrkrida gränsen mellan film och verklighet, tänkte jag skriva ett inlägg om. Om hur idiotiskt och onödigt det är att utsätta levande och rätt fantastiska varelser för lidande bara för att kunna göra ett snyggt montage. Om hur jag bara inte förstår hur människor kan distansera sig från våld mot djur på det sättet, hur en kan äta kött även om en blundar i de skitäckliga slaktscenerna i Touki Bouki. Sedan visade det sig att mannen-myten-legenden borta på Det trogna hjärtat redan gjort det och på ungefär samma sätt som jag skulle ha gjort det (fast jag blev vego av en youtubefilm med grisslakt, och en låt av bandet Bubblemath), så jag behöver ju inte. Crazy.

Låten i rubriken är uppenbarligen The Smiths - Meat is Murder. Introt låter väldigt mycket som den första slakta djur-scenen i Touki Bouki. Jävligt äckligt. Här:


(Förlåt om det är massa dubbelposter och skit här nu som fuckar upp era rssflöden, blogg.se vill inte leka ordentligt)

Så, nu, alltså, på temat att hitta och få saker.

I missionshuset så finns det en låda med gamla kameror i olika tillstånd av förstörelse, och i denna låda hittade jag till min enorma förvåning en Rolleiflex baby! "Rolleiflex baby," kanske ni tänker, "vad är det för mysko namn?". Det är det här:


(Bild stulen härifrån)

En jättegammal sorts spegelreflexkamera med en lins som en tittar genom och en lins som en faktiskt tar bilderna med. Och när en tittar ned i lådan som är uppfälld i mitten på bilden där så är det en ser vad som ser lite ut som en jätteliten tv-skärm, fast det är ju analogt, och det är glas och speglar och bla, och det är SÅ KOOLT. Visar sig att det var kameran min farmor använde för att fota saker hon inte riktigt kunde diagnosticera när hon var chefskirurg. Visar sig att den fortfarande fungerar. Visar sig att min fars grundläggande levnadsprincip om att en ska dela med sig av saker och så även gäller gamla grejer. Så nu äger jag en Rolleiflex baby!! Filmen den tar är 127-film, används typ inte längre, och det är ett... damdamdam... kvadratiskt format! Också koolt! Så jag ska tjacka lite film från utlandet och iallafall skaffa grejer att framkalla själva filmen med och sedan finns det säkert ett fotolabb en kan låna någonstans för att kopiera bilderna på papper. Maskinen en behöver är iofs sjukt billig (ingen vill ha analoga grejer längre) men de tar ju plats och plats har inte jag. Så jävla ballt iallafall! Klad hest!!

Jag hittade även min mammas gamla skruttcykel från sjuttiotalet som jag har meckat (jag kan mecka, det visste ni inte va? AHA!!) upp till någon sorts vettig funktionsnivå och tagit hem, den behöver ett nytt bakhjul och en bromsvajer för nu har den ingen broms bak, men annars är den fett frän också. Silverfärgad, det svenska gamla cykelmärket Mustang, jag har döpt den till Balthazar eftersom den är mycket mer som en liten fluffig åsna än som en ståtlig vildhäst. Fin är den iallafall.

Låten i rubriken är, aduhh, Pixies - Debaser. Filmen låten handlar om eller iallafall behandlar såg jag för första gången i mitt liv med vår galna filmkunskapslärare i gymnasiet, vi skulle skriva en analys på den. Hon tyckte att det fanns hyllmeter med tolkningar av vad den betydde men hon hade den enda rätta, eftersom... Ja, där sviker minnet och logiken. Hennes metod var empiriskt den enda, av någon anledning. Mycket ångest och symbolböcker har lagts på den filmen i klass 05C på sollentuna fria. Vi var alla helt skräckslagna inför uppgiften, som det lätt blir när ens lärare kommer från forna sovjet och har ridbyxor på sig på lektionerna och pratar om att hennes tolkning är den enda som får existera, och smyger upp till en och viskar saker om proletariatets diktatur när en har skrivit en rätt kass tolkning på en film om en ko. Ofta när hon ställde frågor så blev det helt tyst, och så hördes det ett lätt gnyende från kamrat S, och varje gång någon svarade fel så utbrast en helt automatiskt ett litet "förlåååt..." för att det kändes som att en hade sårat henne personligen med ens taskiga analysförmåga. Men hon var kool, det var hon, kanske inte aspedagogisk bara, och lite storhetsvansinne. Här är låten iallafall:

Mest Creep, då, men detta gäller även andra låtar. I mitt huvud (och när jag sjunger den i duschen, never to be mentioned again) är den rätt seg och SUPERSORGLIG och ångest och auuuhhhhhh, men på riktigt är den egentligen rätt glättig fast med en rätt nedstämd text och så lite distad gitarr. Så när jag har den på hjärnan är det här världens bästa låt, så jävla bra och sorglig och bra och hemsk och klösande och bra, och varje gång jag lyssnar på den blir jag lite besviken. Jag vill att den ska ha värsta ligga-på-marken-i-fosterställning-och-skrikgråtsjunga-känslan, men det har den inte. AUGH!!

Om ni undrar var jag har varit så kan jag meddela att jag har befunnit mig i det skumma missionshuset i norduppland. Det är mysigt, mysigare än jag minns det som iallafall. Själva huset, alltså. The events of the lördagsmys med familjen får mig dock att minnas varför jag egentligen flyttade hemifrån en vecka efter att jag slutade gymnasiet. Ofta har jag tänkt "nejmen varför gjorde jag så? Det var ju dumt, sparar ju asmycket pengar på att bo hemma!!", men nu är det glasklart igen. Detaljerna kring detta behöver vi dock inte på in på, men get me away from here, I'm dying, för fan. BLLRGH. Här är iallafall lite image dump från min helg!

Först åkte jag till uppsala och hälsade på kamrat P och litegrann kamrat ☭, de bor ju på samma studentboende och så. Vi promenerade omkring lite i stadsskogen, vi bröt oss in på något hus som kamrat P pluggar på, vi hittade deras "andrum". Vill ni veta vad ett andrum är? Det här är ett andrum:


JA PRECIS!

Sedan köpte vi lite fika och klättrade upp på Arkens tak. Det är ganska högt. Det är också inte platt, vilket inte är optimalt för takhäng, men det var ett väldigt bra tak ändå. Här uttrycker kamrat P sin glädje över att vara begåvad med ett så förtjusande tak. Kamrat P är väldigt uttrycksfull:



Och såhär såg det ut och det är också anledningen till att jag aldrig skulle våga ta med min mamma eller vissa av mina mer höjdrädda vänner hit även om det hade varit mysigt. Öh, kanske inte med min mamma då, men ja. Här:



Det sägs dock att det finns en liten liten kant som en har en chans att landa på om en ramlar ned, om en lyckas bromsa sig och ramla riktigt riktigt sakta. Mycket praktiskt.

Sedan åkte jag till den mystiska stugan och den (och min katt) ser ut såhär klockan sex på morgonen i dimma:


Och så har den ett förråd/gammalt stall och en lekstuga, i den ordningen:


Och såhär ser kyrksalen ut, allt är gult och mörkt eftersom det var natt och det visade sig först senare att det faktiskt finns bättre lampor. Varsin sida av altaret, första bilden med skivspelare och piano, andra med tramporgel gömd bakom stol och ostämd gitarr. På den andra bilden har vi också alla mina gamla häst/skräck/äventyr/barnböcker! Här: 




Här är salens sk. "tvhörna" med tillhörande kamin och gammal trasig farmorspegel som en del av mina föräldrars ironiska lilla jesusaltare med sjävlysande laserjesus från rio de janeiro:

Och matsalen sedd från kyrksalen:



Och alla alla alla möbler som bara står omkring i stora högar här är saker som mina föräldrar har ärvt av släktingar och bara liksom inte orkat göra sig av med, detta inkluserar kristallkronan på bilden ovan. Jag tror inte att någon i av föräldrar har lagt ett öre på detta, tror inte en skulle få ett öre för det heller. Mycket skräp finns det iallfall, allting är sunkigt men mysigt! Det är soft, en kan ränna runt och hitta gamla koola prylar och tigga till sig dem. Mer om detta kommer dock i ett eget inlägg!

Här sov jag, på altaret som jesus. Som.. eh. brukade sova på altare? Hrm. Jävligt mysigt är det iallafall att sova på altaret, det har ett litet staket runt sig så att det blir lite som en koja fast inte riktigt. Och så kan en lyssna på musik hela natten med kyrksalsakustiken och det är ju faktiskt ganska förtjusande.


Och här är köket plus en lite mer överskådlig dagsbild av spektaklet:


Och så finns det väktmästarbostaden på övervåningen med två sovrum och så, men den ser mest bara ut som två sovrum med skiiitmycket sängar i, inte så spännande. Och sist men inte minst så är mina föräldrar, precis som alla föräldrar, stora fans av en man som heter Karl:



OCH SÅ. Over and out, nu ska jag se en film med det eminenta namnet "Touki Bouki". Säg det högt några gånger.

Jag gjorde just ett försök till hemmagjord chaite-sirapthing. Ni vet, det en bara blandar sojamjulk med för att få chailatte. Det blev helt okej, men en måste ha obscent mycket för att det ska vara starkt nog, ska testa igen på lördag och bara köra skiten ur alla kryddor istället för att följa någon sorts "recept" som någon har lagt upp på internets. Men gott som fan när en har mycket nog, är det. Receptet är iallafall typ ta massa vatten, ta asmycket kanel, kardemumma, nejlika, ingefära, rätt mycket sirap och lite tepåsar och låt det koka ned tills det har en fin konsistens. Sedan låt det kallna, lägg det i en flaska, häll upp lite av det i en mugg, på med varm sojamjulk, om nom nomma. Om ni undrade liksom.

Jag har fördrivit tiden en ska spendera på att "stir like the swedish chef" på att se om Darjeeling Limited, det är mycket Wes Anderson-repriser nu. Fantastiskt hur mycket bättre filmer känns när en ser dem ensam och utan typ, ett sällskap som bara somnar mitt i allt och sedan dissar filmen trots att hen inte såg den. EHH. MEN JAG ÄR INTE BITTER. Iallafall, plumpheten i Owen Wilson som försöker turista massa spirituella grejer med sin supervithet, och speciellt vid första templet de besöker, så känner jag mig när jag besöker tempel och moskéer och lite kyrkor också men inte lika mycket eftersom jag har fått kristendomen så jävla in my face hela livet. Som en parasit på något som människor faktiskt tror på, även om jag stundtals kan finna den typen av tro nästan löjeväckande. När vi besökte japan och var i något sådant tempel där en ska slå med ett rep i en stor klockgrej och klappa ihop händerna och bla,  såg jag turister där som liksom imiterade riten, och jag kan inte för mitt liv förstå varför en människa med öht någon skam i kroppen kan göra en sådan grej. Det är ju inte som att det är något de tror på, turisterna, för dem är det ju bara en kul grej, vafan. Respektlöst. Parasiterande. Exotiserande. Jag fattar inte.

Jag finner mig själv i en tilltagande grad av pinsamhet, det känns lite mystiskt. Jag tänker på bland annat Utan titel: 13, och lite på ett av vykorten jag postade idag, och så. Jag vet inte, jag bara känner mig plötsligt rätt ödmjuk inför min omgivning. Tacksam på ett sätt för att slippa (ha sluppit?) tackla ensamheten ensam, om ni förstår.